Pokerface

Igår var vi bortbjudna till D:s pappa på middag. Det är en man som kan laga mat minst sagt. Vi fick äkta risotto och ugnsbakade grönsaker med så sjukt mkt och god smak att jag hade velat kunna få plats med en tefatsportion i magen! 😉

Efteråt spelade vi poker, något helt nytt för mig. Och det är här jag vill stanna upp. För osvenskt nog uppskattar jag inte att spela sällskapsspel. Inte att leka lekar heller. Jag spelar nästan enbart med människor jag känner väldigt väl. Dels har jag varit med så många gånger om att folk blivit arga på varandra under spel. Men främst känner jag mig pressad att prestera och blir stressad vilket ironiskt nog gör att jag presterar sämre och känner mig dum, en känsla som befinner sig i topp på min känslohatlista. Denna gång valde jag ändå att delta. Jag fick de bästa förutsättningar med människor omkring mig som snällt förklarade för mig och lät mig ställa frågor och ta min tid, inga himlande ögon när jag klumpade mig utan istället massa beröm när jag gjorde bra drag (som jag själv inte hade någon aning om, men det sa jag såklart inte 😉 en gång bluffade jag tom utan att veta det, haha!). Så med de förutsättningarna gick det faktiskt bra och jag hade roligt. Jag kunde inte slappna av helt men betydligt mer än i vanliga fall.

Det jag vill belysa med detta är att man inte behöver tycka att lekar och sällskapsspel är roligt.  Bara för att människor omkring en tycker att man borde så betyder inte det att man själv tycker det, det är okej att säga nej. Jag brukar faktiskt oftast säga nej och för det mesta är folk okej med det. De kan kanske höja på ögonbrynen eller försöka pusha en men aldrig att någon tvingat mig eller sagt något elakt. Ett spel är ändå bara värt att spela om man kan känna att man har roligt, det ska inte behöva vara något man genomlider för att andra vill det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *