Tysta hjälpen

När jag tidigare under dagen satt och plitade ner min inspiration funderade jag över hur en ung tyst, blyg eller fobisk skulle vilja bli hjälpt. Jag minns själv min skoltid som en lång utmaning och anpassning där jag särskilt under högstadiet fick höra att jag var för tyst och skulle ta mer plats. Jag kan inte säga att det enbart följde med negativa saker av att få höra att jag skulle ändra på mig. Det har inneburit att jag ständigt utmanat mig själv och på det sättet utvecklats. Men att alltid gå med en gnagande känsla av att man är fel som person är inget jag önskar någon annan. Det måste finnas ett bättre sätt att uppmana och införliva mod i människor att våga testa och utmana sig själv. Ett sätt där man får känna att man är bra som man är som leder till en trygghet och respekt för sig själv.

Jag vet hur jag skulle velat blivit bemött under min skoltid, i alla fall vet jag hur jag inte vill bli bemött idag. Men jag skulle vilja veta hur andra skulle vilja bli hjälpta och bemötta av människor i sin omgivning. Hur blev ni bemötta i skolan av elever och lärare? Hur skulle ni vilja haft det annorlunda? Hur skulle ni vilja bli stöttade och vad gör att ni vågar mer med en känsla av att ni duger? Skriv en kommentar eller maila mig på blygamyran@gmail.com om du har några tankar! Och är det någon som ser detta lång efter att jag publicerade får du mer än gärna höra av dig ändå!

6 reaktioner på ”Tysta hjälpen”

  1. Jag känner igen mig i att få höra att jag är för tyst av lärare (speciellt när jag gick på högstadiet och gymnasiet). ”Vi vet ju att du kan, men det är bra om du kan prata på lektionerna också”. Och ja, jag visste också att jag kunde ämnet men det gjorde bara att det blev mer skuldbelagt att inte kunna få fatt på orden för mig.
    Men en lärare löse det bra tyckte jag. Muntlig redovisning ingick i kursen, alla var tvungna, men vi var flera som tyckte att det var jobbigt. Då sattes alla vi i en liten grupp och fick redovisa för varandra. Det gjorde att alla visste att alla andra var minst lika nervösa som en själv, och att det fanns stor förståelse för om/att man tyckte det var svårt och jobbigt. Och framför allt var det en liten grupp, det gjorde det mycket enklare. Det blev en möjlig ingång för att prata inför andra, en start som för mig har varit mycket viktig.
    För mig funkade det bra i alla fall! 🙂

    1. Så bra att ni fann en lösning! Jag uppskattar också att sitta i mindre grupper och att veta om att man inte är själv om nervositeten kan verkligen släppa den värsta spänningen. Det är oftast en sådan lösning som behövs för att man ska våga mer och utvecklas i att stå och prata inför andra!

      1. Jag bara kom på en sak med det som kan vara problematiskt… Att få till en mindre grupp där alla är ”osäkra” (eller hur jag nu borde kalla det) kräver ju att man har lyckats att kommunicera att man tycker att det är svårt att prata inför andra – och det kan ju vara stort nog! Jag kanske hade tur med en så lyhörd lärare? 🙂

    2. Jo, det kräver ju en del av lärarna att kunna se sådant eller att man involverar det så pass mycket i sin undervisning att det blir en naturlig del så att alla elever känner att det är okej att välja den gruppen där man är färre. Gott iaf att du hade så pass lyhörda lärare, det betyder mkt!

  2. Ja, det där känner man ju igen tyvärr. Istället för att faktiskt hacka på de blyga borde lärare acceptera att alla människor är olika.. Man vet ju att man är tystlåten själv, att höra det varje dag genom hela sin skolgång har inte hjälpt mig iaf. Bara gett mig lågt självförtroende & en känsla av att vara fel/misslyckad. Jag lider med alla som tvingas gå igenom samma sak, man ska inte behöva skämmas för den man är.

    1. Moa, vad fint att du hittat hit och att du kommenterar. Jag tycker det är jätteviktigt det du skriver, att man borde acceptera att människor är olika istället för att hacka på den som är tyst. Det är viktigt att istället för att peka på att människor är fel visa att det finns bra saker med dem, det är det som skapar självrespekt och trygghet i barn och ungdomar. Det tycker jag alla lärare borde veta.
      Och som du skriver, att skämmas är inget någon ska behöva göra för vem de är. Det är faktiskt skamligt i sig att blyga ska behöva göra det på ett ställe som skolan, där alla ska vara välkomna.

      Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om det här och få människor att se på tysta och blyga ur nya perspektiv. Det är nog det som kan förändra samhällets negativa syn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *