Bloggen pausas

bakgrundsbild-romain-guy-android-4.4-kitkat

Hej fina läsare.

Efter att ha funderat under en väldigt lång tid på hur jag vill göra med Blygmodig har jag tagit ett beslut om att helt pausa bloggen. Jag är inte färdig med denna plattform, utan har många idéer, drömmar och planer jag vill förverkliga i framtiden. Men just nu hinner jag inte med på grund av hur livet ser ut i övrigt och det känns inte som att det kommer förändras den närmaste tiden. Och då känns det som det bästa beslutet just nu, att pausa helt.

Både blogg och hemsida kommer finnas kvar men inte uppdateras. Hemsidans ”Hitta vänner/partner”-funktion kommer vara kvar och igång tillsvidare. Jag kommer inte svara på mail, enbart sådana som handlar om just ”Hitta nya vänner/partner”-funktionen.

Vill ni följa mig så finns jag på Instagram som Mucklan89 där jag skriver om allt möjligt i livet.

Var rädda om er alla blygmodiga och kom ihåg att ni behövs <3

When a flower doesn’t bloom

When-a-flower-doesn’t-bloom-you-fix-the-environment-in-which-it-grows-not-the-flower.

Sophie: Såg den här bilden häromveckan och fastnade verkligen för citatet i den. Det träffade verkligen rätt. För oss introverta är det så lätt att känna sig malplacerad, utanför och borta i olika sociala sammanhang där våra unika personligheter och beteenden inte är norm. Vi lägger skulden på oss själva: ”jag borde inte ha gått hit”, ”jag är inte lika rolig som andra”, ”jag passar inte in här” etc. Kanske borde vi försöka ändra det tankesättet till att det helt enkelt inte är rätt miljö för oss, här kan inte vi leva ut vår fulla potential.

För det är ju faktiskt inget som helst fel på oss, som vi är, utan vi har råkat bli placerade i sådana sammanhang som inte är menade för just oss. Vi måste lära oss att hitta våra sammanhang och miljöer där vi känner att vi får visa vilka vi är, på våra villkor. Miljöer där vår personlighet vattnas och får solljus så att den kan växa och blomstra =)

 

Den ständiga frågan

15135812_1324297207609939_2596634733699020842_n

Sophie: Varför är du så tyst? Varför säger du ingenting? Vad tänker du på egentligen? MEN SÄG NÅNTING DÅ!

Åh, den ständiga frågan som aldrig verkar försvinna… Känner ni igen er? Ibland kan jag undra exakt hur många gånger jag fått dessa saker sagda till mig under min livstid. Dessa olika meningar kunde få mig att må så dåligt, få mig att faktiskt undra vad det egentligen var för fel på mig. Jag var väldigt tyst, och är väl inte den mest pratglada nu heller(beror i och för sig på vem man umgås med) och ord som dessa drog ner mig. De fick mig att tro att jag var fel. Det var inte tillåtet att tänka, reflektera – vilket ju var det jag gjorde mest. Lyckligtvis har det blivit bättre med åldern, men åh, så frustrerande det är att se att dessa frågor förekommer än. Tror inte någon introvert kan ha undgått dessa själsligt förgörande ord. Kan vi inte bara få vara som vi är, bara få vara oss själva(för att citera Laleh, som jag för övrigt hört också är introvert)?

IMG_20160924_161728

Den introvertes karta

Sophie: Det här med att ladda batterierna och få någon slags sinnesro har aldrig varit så viktigt för mig som nu, med en kandidatutbildning, deltidsjobb etc. Det blir viktigare och viktigare för mig att få vara hemma den tiden jag faktiskt inte har något inplanerat. Tid i min fristad, där jag kan göra vad jag vill för att varva ner och må bra. Det innefattar oftast lite eller ingen kontakt med nån annan människa(förutom min sambo då), och soffhäng. Till synes kanske det verkar som att jag inte gör någonting alls, men det är ju inte sant. Jag utför en massa aktiviteter som får mig att må bra – jag doppar tårna i ensamtidsjön, klappar alla katter i husdjurslandet, laddar om i eremitgrottan, sover i vilolägesregionen, djupdyker i bokhavet eller fyndar i staden av onlineshopping.

15747635_10154818551078698_5564026699312564364_n(klicka på bilden för att göra den större)

Introspektion och reflektion är nyckeln, och det som får oss introverta att koppla av. Vilka platser på kartan brukar ni besöka? 🙂

Lyssnar på min inre röst!

Elin:

Foto: Elin Fredriksson
Foto: Elin Fredriksson

Tar en tyst promenad för att samla mina tankar. Stannar upp och lyssnar på min inre röst. Vad har den att säga idag?

Nytt år – ny energi! – eller?

Sophie: Efter en tids förberedelser inför jul och nyår samt massa jobb och studier så är jag rätt slutkörd mentalt. Hjärnan går på högvarv och även om man får en lugn stund erbjuds är det alltid något nytt som dyker upp i tankevärlden. Jag är en sån där typisk typ som vill göra alltid på en och samma gång, helst ska det redan vara klart! Men det tar ju på energin och i slutändan har man knappt fått gjort 20% av allt det där man ville. Den energilösheten som uppstår förstår jag nu att den beror inte bara på det faktum att jag är introvert, utan också pga högkänslighet. Att vara både introvert och högkänslig gör att man tar in mycket info, intryck osv så hjärnan blir lätt överstimulerad – kanske tom dubbelt så mycket?

Den där mentala utmattningen är en knepig sak, för det är inte alltid man bara kan sätta sig i lugn och ro och vila huvudet. Ofta räcker inte en liten stund heller, en veckas semester vore nog lagom ibland 😉

Har ni några knep för att koppla bort och ladda batterierna emellanåt?

img_20161008_143729

Tysta peppen!

Sophie: Jag läste att den 2:a januari tydligen var World Introvert Day, jag visste inte att det fanns en sådan dag ens men det är ju hur härligt som helst! Även om det nu har passerat så kan vi peppa upp oss lite ändå tycker jag =) Nu kickar vi igång det nya året med ett bildregn!

15

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

Hitta tillbaka till mitt inre lugn!

Foto: Elin Fredriksson
Foto: Elin Fredriksson

Elin:
Den här bilden tog jag idag för exakt fem år sedan under en luftballongfärd. Jag kunde inte förutse det då men bilden har kommit att betyda väldigt mycket för mig. I mina ögon utstrålar den stillhet och lugn med de bleka färgerna, den ensamma lilla gården och ingen människa eller rörelse så långt ögat kan nå. Samtidigt påminner den mig om en fantastiskt fin förmiddag jag hade tillsammans med mina nära och kära när vi sakta svepte över det frusna landskapet.

Under vinterhalvåret brukar jag använda den här bilden som skrivbordsbakgrund på min dator på jobbet. För mig är den perfekt att vila ögonen på under ett jobbigt telefonsamtal eller när påfrestningen av människor och ljud runtomkring blir för stor. Bilden hjälper mig att fokusera inåt och hitta tillbaka till mitt inre lugn.

 

 

 

 

Vad jag lärde mig under 2016

Helena:

20161219_125248-animation

2016 alltså. Vilket jäkla år.

Jag är personligen ganska glad att det snart är över för mitt 2016 har varit tufft och jobbigt. Sommaren var superfin, men förutom den har året mest bjudit på psykiska utmaningar. Jag är trött och vill att 2017 ska bjuda på mer glädje, lättsamhet och hopp. (Och som tur är känns det faktiskt som det!)

Men är det något 2016 har varit förutom tufft så är det lärorikt. Jag har lärt mig väldigt mycket. Allra mest om mig själv och om kärlek. Om det tänkte jag skriva idag.

Jag lärde mig att jag är starkare än jag trodde att jag var. Under vintern tog jag ett jättesvårt beslut om att bryta upp med min dåvarande partner. Det var nödvändigt men väldigt tufft. Jag trodde inte att jag skulle klara av det, men det gjorde jag. Det är knappt att jag än idag förstår att jag orkade mig igenom den tiden. Jag har medvetet valt att inte skriva om det särskilt mycket alls i bloggen, och tänker inte skriva så mycket nu heller.

Under hösten kan man säga att jag gick igenom en av de tuffaste perioderna i mitt liv. Kanske den tuffaste. När jag tänker tillbaka på veckan i november när jag mådde som sämst blir jag tårögd och vill gråta och det finns fortfarande mycket att bearbeta. Jag vet att jag skrev ett väldigt personligt inlägg om det, som jag döpte till ”Jag valde inte att vara stark”. Att få det skrivet betydde mycket eftersom det hände saker som jag inte kunde prata med någon om, vare sig då eller nu. Och det där är tufft, att bära saker ensam. Och jag vet att man inte ska göra det, men ibland blir man tvungen. Tyckte jag att jag lärde mig att vara stark i vintras var det inget mot hur den perioden blev en jäkla käftssmällslektion i att vara ensam och (ofrivilligt) stark. Men även om det fortfarande känns lite som ett öppet sår är det en period som jag är ganska tacksam till eftersom jag både lärde mig om min egen kapacitet och fick reflektera över mindre bra sidor hos mig själv – som jag behövde och behöver jobba med.

Jag lärde mig att jag är bra på mitt jobb. Jag har haft ett fast jobb i ganska exakt ett år nu och vilket himla arbetsår det har varit. På mitt arbete, som är ett boende för ensamkommande ungdomar, har det hänt extremt mycket. Vi har varit i tre olika lokaler, asylpolitiken har varit vidrig, den psykisk ohälsan har varit hög och vi har kämpat som personalgrupp. Men allra mest har vi faktiskt gjort ett bra jobb. Vi har mött kämpande ungdomar och delat livet med dem. Vi har skrattat, kramats, diskuterat, tjatat (mycket), lärt oss av varandra och kämpat tillsammans. Och jag har upptäckt att jag är duktig på att möta våra ungdomar, att skapa relationer och få vara en trygg vuxen för dem. Jag har även upptäckt att jag har en rejäl kapacitet för att genomföra stora projekt. Vi genomförde ju ett sommarlovsprojekt för samtliga ensamkommande i vår kommun och det var både jätteroligt, givande och utvecklande. Och jag kan ärligt säga att jag gjorde det bra.

Jag lärde mig att jag är ganska modig. Ja Gud. Året 2016 är verkligen året som jag har vågat mycket. Jag har vågat lyssna på mitt hjärta, jag har vågat lyssna inåt fastän det varit jobbigt, jag har vågat lämna relationer som jag inte mådde bra av och jag har vågat stå kvar i utmanande relationer som varit viktiga för mig, jag har vågat vara projektledare, jag har vågat tågluffa helt ensam i Europa, jag har vågat tillåta mig äta vad jag vill utan dåligt samvete, jag har vågat kämpa för vad jag tror är rätt inom asylpolitiken och jag har vågat, vågat, vågat i allt möjligt. Kanske inte så konstigt att jag är lite trött nu.

Jag lärde mig om kärlek. Det är ju egentligen ganska komiskt, att jag lärt mig så mycket om kärlek under ett år när jag varit (och är fortfarande) singel den mesta av tiden. Och det är ju också lite komiskt att ett skitår som 2016 har lärt mig om hur kärlek som är rätt ska vara. Jag vet idag att kärlek som är rätt är en fin och knäpp blandning av skratt, kemi, trygghet, närhet, saknad, gemenskap och respekt. Jag vill vara med någon som får mig att skratta och som skrattar åt mina skämt, någon som jag vet alltid ställer upp, någon som inspirerar mig och som vill göra världen bättre, någon som låter mig vara min egen person, någon som jag saknar, någon som lockar fram min spontana sida och någon som uppskattar både kroppslig och själslig närhet.

Kärlekslektioner, psykiska utmaningar och kämpande i alla dess former. 2016, du lärde mig mycket men jag är ganska glad att lämna dig bakom mig.

_______________________

Vad lärde ni er av detta år kära läsare?